F1 och Ronny Pettersson
Ronny Pettersson är någon som dog samma år som jag föddes, missade allt han uppnådde.
Som F1 fantast har det inte gått att undgå denna enorma talang och utan tvekan Sveriges störste F1 förare. (och för den delen en av de största under den tiden han var verksam)
Här kommer en liten bio över karriären.
Ronny Petersson debuterade i formel1 för Antique Automobiles/Colin Crabbe Racing i en March-Ford säsongen 1970 och kom ganska snabbt att tillhöra de främsta förarna. Redan andra säsongen kom han tvåa i förarmästerskapet. Vid en dramatisk olycka den 10 september strax efter starten av Italiens Grand Prix 1978 skadades han allvarligt, och avled dagen efter efter på grund av blodembolism (blodproppar) i hans svårt sargade ben.
I Österrikes Grand Prix fyra veckor tidigare hade han startat från pole position och vunnit medan han i det efterföljande loppet, Nederländernas Grand Prix två veckor senare, hade startat som andra bil och kommit tvåa. Han startade sitt sista lopp som femte bil från tredje ledet, vilket visade sig vara ödesdigert.
Peterson körde 123 Grand Prix och stod som segrare i tio av dessa. Han kom tvåa i formel 1-VM 1971 och postumt 1978. Inför säsongen 1979 hade han skrivit kontrakt som försteförare förMcLaren, där han skulle ha blivit stallkamrat med Patrick Tambay.
Ronnie Peterson är en av de stora förarna som, i likhet med Stirling Moss, aldrig vunnit formel 1-VM.
Han hade anat det inom sig, men först på kvällen efter Monaco -71 när Ronnie blev tvåa efter Jackie Stewart och vi åt middag tillsammans, kom själva insikten. Plötsligt förstod Ronnie att han faktiskt kunde köra snabbare än alla de stora i F1. Det var ett magiskt ögonblick.
Det var omöjligt att inte tycka om Ronnie. Han var en enkel människa som uttryckte sig rättframt och som var helt ärlig. Hade han varit mer beräknande och skrupelfri, så hade han säkert vunnit ett eller annat världsmästerskap i F1 innan sin tragiska bortgång.
Att köra genom Woodcote utan att släppa på gasen var fullständigt naturligt för Ronnie som aldrig lättade på gasen om det inte var absolut nödvändigt.
Trots att Ronnie körde för ett annat stall när han gick bort, så saknar jag honom mer än någon annan racerförare som fick sätta livet till under sextio- och sjuttiotalet.
Jackie Stewart (3ggr världsmästare):
Han pressade mig oerhört hårt i Monaco -71. Ronnie var en extrem talang, en av de få som hade full kontroll över sin körning. Han körde med en helt egen stil på samma sätt som Gilles Villeneuve eller Jochen Rindt. Han körde på den tiden helt och hållet på känsla, vilket var mycket bra, men det kom tider då huvudet måste fungera. Jag vill påstå att han hade skickligheten att bli världsmästare. Han var snabb, men också vild ibland, enbart därför att han var en sådan naturbegåvning. Ronnie kan räknas bland sportens allra största.
Reine Wissell (vän och kollega):
En gång körde Ronnie på mitt framhjul på Oulton Park. Rattkransen bröt tummen och Ronnie kom fram till mig på sjukhuset och sa att "det är för jävligt att allt ska hända mig". Men vi var alltid goda vänner.
Ronnies favorittrick på landsvägen var att ligga tätt, tätt bakom en kompis bil och stressa den att köra så fort det gick. Till och från tävlingsbanan, flygplatsen eller hotellen. Ronnie var inte sen att anta utmaningen, och kompisarna hängde oftast på. Hemma i England hade Ronnie egna mellantider på olika vägar och kom ofta hem med skrapmärken på sina bilar. Alla som åkte med Ronnie, journalister och vänner, bleknade i sätet. Ronnie älskade att köra bil så att alla som fick uppleva körningen förundrades över hans kontroll över bilen.
Nog med F1 för denna gång, ha det gött allesammans
/David
Vem blir näste Svensk i formel 1 tro?
