ljusdal

Att bli pappa är något som man funderar mycket på nu eftersom jag aldrig varit det tidigare.
Innan så reflekterar man inte ens över det eftersom man tycker att “det är ju en naturlig del av livet och när man väl ska bli det är det , är det så självklart att motsatsen vore främmande”
Men då har man lurat sig, iaf jag.
Så är inte fallet, man tycker någonstans att man är samma grabb som i man var i 6’e klass och man bara blivit smartare, visare och äldre med dess tillskott av erfarenhet.

Nu står man här och inser man plötsligt har hamnat längre fram i generations stegen. Man har upplevt en mindre chock av att nu ska man ha ett barn, en liten parvel som är summan av ens hela jag tillsammans med Emelie.
Kort sagt så kan man säga att man inte tidigare inser vidden av det hela förrän man står inför faktum.
Ändå är jag en relativt filosofisk person, tycker nog att jag är en sådan person som läst både historia, filosofi och är rätt allmänt intresserad psykologi.

Som barn eller som tonåring upplever man inte tid, man tycker i tonåren tidvis t.o.m. att tiden står stilla. Men hur och när ändras det? Eftersom man vid en punkt helt plötsligt inser att tiden gått rätt fort och man står längre bort i generations stegen med längtan efter ett barn som snart ska födas.
Det barn som tar sitt första stora steg i världen så fort dess lungor känner luft och stänger av sin kontakt med navelsträngen med dess första skrik.
Det måste vara en blandning av lycka, förvåning och spänning man ser på sitt barn för första gången. Och inser att man sett en annan människas heligaste ögonblick.
Menar det är ju inte så ofta man föds och det lär ju inte hända igen, man är dessutom som barn helt oskyldig till det som inträffar.

Ett sånt nyfött barn har inga egna minnen, bara reflexer och nya intryck.
Det enda det kan känna därefter är kärlek från sina föräldrar och
 dom lär dela den känslan per automatik.
Att dom dessutom är kodade med roliga gener som t.ex. motoreflexen och
grip reflexen som ä r rena “Apreflexer” är ju bara en bonus.

Synen på dessa krabater funkar som en dator med ny programvara,
den funkar i det stora hela men tar lite tid och användning innan
 allt funkar som det ska.
Emelies och min röst däremot lär den redan känna igen redan eftersom
 han/hon redan hör hört dessa i några månader.

Nåja nu till annat, öppningen av väggen, är i stort sätt klar,
et ska på lister runt. Men annars blev det sista klart idag
så bilder kommer efter vi satt på dessa.

/ David